Fia med knuff och reglerna ni bör enas om före start

Har ni någon gång stannat mitt i ett parti Fia med knuff för att ingen minns om en etta också ger utgång ur boet? Den diskussionen är nästan lika gammal som spelet. Grundreglerna är korta: två till fyra deltagare, fyra pjäser var, en tärning och ett varv runt brädet innan pjäserna får gå i mål. Det som skiljer bord från bord är varianterna, och dem bestämmer ni bäst innan första kastet.

Innan någon rör tärningen

Ställ brädet mitt på bordet så att alla når det. Varje deltagare väljer en färg och har sina fyra spelpjäser i boet, det färgade fältet utanför banan. Alla slår tärningen en gång, och den som får högst börjar. Sedan går turen medsols runt bordet.

Så långt är alla överens. Sedan börjar det spreta, för Fia med knuff har aldrig haft ett enda officiellt regelverk. Reglerna i Fia med knuff beskrivs olika i olika utgåvor, och de flesta familjer har dessutom lagt till egna vanor genom åren.

Fem punkter står för nästan alla regeldiskussioner. Krävs en sexa för att komma ut ur boet, eller duger även en etta? Ger en sexa ett extra kast? Får två av dina egna pjäser stå på samma ruta? Får du passera dina egna pjäser? Och vad händer om du slår för högt på upploppet?

Om ni spelar med barn som ännu inte har tålamodet för långa väntor, välj då varianten där både etta och sexa ger utgång. Vill ni i stället ha ett långsammare och mer taktiskt parti, håll er till enbart sexa. Det viktiga är att ni väljer före start och sedan håller er till valet hela partiet.

När pjäsen vägrar lämna boet

Standardregeln säger att du behöver slå en sexa för att flytta ut en pjäs från boet till din startruta. Slår du en sexa får du dessutom kasta om, i de flesta versioner. Det extra kastet får användas på vilken pjäs du vill, också den du nyss satte ut.

Här sitter frustrationen som gjort spelet ökänt, och den går att sätta siffror på. Chansen att slå en sexa är 1 på 6, eller 16,7 procent per kast. Sannolikheten att lyckas inom ett visst antal kast räknas som 1 − (5/6) upphöjt till antalet kast.

På tre kast blir det 42,1 procent. Du sitter alltså kvar i boet i knappt 58 fall av 100 efter tre försök. I genomsnitt behöver du sex kast innan den första sexan dyker upp, och 40 procent av alla femkastserier innehåller ingen sexa alls. Det är inte otur i vanlig mening när grannen kommer ut först. Det är hur en sexsidig tärning beter sig.

Byter ni till varianten där även en etta ger utgång fördubblas chansen till 33,3 procent per kast. Väntevärdet sjunker från sex kast till tre, och på tre kast är du ute i 70,4 fall av 100. Skillnaden mellan de två varianterna är inte kosmetisk. Den halverar väntetiden i boet.

En liten kuriosadetalj för den som fastnat: två sexor i rad inträffar i 1 fall av 36, knappt 3 procent. Det känns sällsynt vid bordet därför att det är sällsynt.

Ögonblicket då du landar på någon annan

Knuffregeln är det som gett spelet dess namn och som avgör de flesta partier. Landar din pjäs på en ruta där en motståndare står, åker motståndarens pjäs tillbaka till sitt bo och behöver komma ut på nytt. Din egen pjäs blir kvar på rutan.

Du kan bara knuffa andra, aldrig dig själv. Möter du en av dina egna pjäser gäller i stället rutinen ni kom överens om vid start: antingen får bara en pjäs stå per ruta, och då behöver du flytta den som redan står där först, eller så tillåts två pjäser stå tillsammans.

Tillåter ni två egna pjäser på samma ruta uppstår en spärr. Två pjäser i samma färg blockerar då banan för de andra. I en variant stoppar spärren all passage, i en annan får motståndarna passera men inte stanna. Spärren är det närmaste Fia med knuff kommer verklig taktik, och den gör partiet betydligt långsammare.

Vissa bräden har dessutom säkra rutor där pjäser inte kan knuffas. Oftast är det startfältet som räknas som säkert, men utformningen skiljer sig mellan utgåvor. Titta på ert eget bräde innan ni bestämmer, eftersom markeringarna inte betyder samma sak överallt.

Den vanligaste husregeln utöver detta är förbudet mot att passera sina egna pjäser. Den gör spelet mer taktiskt och kan blockera dig själv i ett trångt läge. Många stryker den av just det skälet.

Om du vill spela offensivt lönar det sig att sprida ut pjäserna över banan i stället för att köra fram en i taget. Fler pjäser i spel ger fler valmöjligheter varje tur, och en ensam ledarpjäs långt fram är ett tacksamt mål för alla andra. Samtidigt tjänar du sällan på att jaga knuffar för deras egen skull. Poängen är att komma i mål, inte att skicka hem flest motståndare.

På upploppet mot mitten

När en pjäs gått hela varvet viker den in i sin egen målgång mot mitten av brädet. I målgången kan pjäsen inte knuffas, eftersom bara du själv färdas där.

För att komma in på målrutan behöver du oftast slå exakt rätt antal steg. Behöver du två och slår fyra står pjäsen kvar, och du får försöka igen nästa tur. Chansen att träffa ett bestämt tal är 16,7 procent per kast, så räkna med sex kast i genomsnitt för den sista pjäsen.

Många spelar i stället med överslag. Slår du för högt går du in i målgången och sedan tillbaka de överskjutande stegen. Behöver du två och slår fyra hamnar du två steg utanför målrutan. Den varianten kortar partiet märkbart och är att föredra om ni vill hinna spela flera omgångar.

Det finns också en klassisk svensk variant där en pjäs som nått mittrutan inte är klar direkt. Först när du slår en tvåa får den gå in i mål, och under tiden kan pjäsen knuffas ut av någon annan. Regeln skapar ett rejält spänningsmoment i slutskedet, men alla bräden spelar inte med den. Först med alla fyra pjäser inne vinner omgången, och de övriga brukar spela vidare om andraplatsen.

Från indiskt golv till svenskt köksbord

Fia med knuff är den svenska versionen av ett spelkoncept som funnits i olika former över hela världen. Förlagan är det indiska spelet Pachisi, som Encyclopaedia Britannica daterar till omkring 300-talet efter Kristus. Pachisi spelades på tygbräden på golvet och var en betydligt mer omfattande historia än dagens familjespel.

Den moderna förenklingen växte fram under 1800-talet och patenterades i England 1896 under namnet Ludo, som patent nummer 14636. Ludo kommer av latinets ludus, som betyder spel. I Danmark och Norge heter spelet fortfarande Ludo, och den tyska varianten Mensch ärgere Dich nicht är ett av Tysklands mest sålda bordsspel.

I Sverige har spelet förekommit i skrift sedan 1920-talet under namnet Fia. Namnet kommer troligen från latinets fiat, ungefär ”må ha sin gång”, ett ord som stod i äldre svenska spelinstruktioner när en pjäs fick föras ut ur boet. Tillägget om knuff kom av att just den regeln fick särskild tyngd här. Alga har tillverkat spelet i Sverige i generationer, och det säljs fortfarande i stort sett oförändrat.

Spelet delar hylla med Yatzy och UNO i de flesta svenska hem, och de tre har mer gemensamt än att de ligger i samma skåp. Alla tre bygger på ett slumpmoment som ingen kan påverka, och på beslut som avgör hur väl du tar hand om det slumpen ger. Åldersrekommendationen brukar ligga från fyra eller fem år. Reglerna kräver ingen läskunnighet, och spelet tränar räkning, färger och turtagning på köpet. Att stå ut med att bli hemskickad tre rutor från mål är en annan sorts träning.

Om ni spelar Fia med knuff om pengar

Förr eller senare kommer någon med förslaget att det borde ligga en slant i potten när ni spelar Fia med knuff. Då är det värt att veta var den svenska spellagen drar gränsen, eftersom svaret är mindre givet än många tror.

Spellagen (2018:1138) gäller enligt 1 kap. 1 § spel om pengar och andra vinster med ett värde i pengar. Ett lotteri definieras i 2 kap. 3 § som en aktivitet där deltagarna har chans att vinna ett pris och där sannolikheten att vinna beror på slumpen. Ett Fia-parti med pengar i potten träffas av definitionen, för det är tärningen som avgör utfallet. Du kan läsa hela lagtexten hos Sveriges riksdag.

Det betyder inte att köksbordet blir olagligt. Enligt 3 kap. 4 § krävs ingen licens för spel där deltagandet inte kostar något, och inte heller för spel under privata former med nära inbördes gemenskap mellan deltagarna, så länge det saknar organiserad eller professionell prägel, inte sker online och rör låga belopp. Ett vanligt familjeparti med tior i potten faller in där.

Gränsen går vid att arrangera. Den som mot betalning ordnar spel om pengar för allmänheten, på nätet eller på en fysisk plats, behöver licens från Spelinspektionen. Digitala Ludo-varianter där du satsar pengar mot okända motspelare är sådant spel, och där gäller samma regler som för vilket nätcasino som helst, inklusive 18-årsgränsen i 14 kap. 2 §. Brädspelet hemma har ingen åldersgräns alls.

Tärningen är en slumpgenerator av trä

Det finns ett släktskap mellan en tärning och tekniken i digitala spel som är värt att stanna vid. Båda har till uppgift att producera utfall som ingen kan förutsäga eller påverka, och båda saknar minne.

Tärningen minns inte att du slagit fyra kast utan sexa. Sannolikheten för nästa kast är 16,7 procent, densamma som för det första. Känslan av att en sexa ”är på väg” är ett av de mest ihärdiga missförstånden vid spelbord, och den håller lika lite vid köksbordet som någon annanstans. Certifierade slumptalsgeneratorer i licensierade spel bygger på samma princip, testade av oberoende laboratorier just för att utfallen ska vara oberoende av varandra. Vi går igenom hur de fungerar i vår genomgång av slumpgeneratorer.

Skillnaden mellan Fia och ren slump är att du fattar beslut mellan kasten. Vilken pjäs du flyttar, om du prioriterar en ny pjäs ur boet eller ett steg närmare mål, om du knuffar eller bygger spärr. Tärningen ger dig materialet, du avgör vad du gör med det. Det är därför partierna känns olika trots att sannolikheterna är identiska varje gång.

Fällorna som avgör fler partier än tärningen

De flesta förlorade partier beror inte på kasten utan på vanor som sitter i. Här är de vanligaste, i den ordning de brukar kosta mest.

• Att köra fram en enda pjäs och lämna resten i boet, vilket ger dig ett val per tur i stället för fyra.
• Att inte bestämma varianterna före start, så att en regeldiskussion bryter partiet just när det är som mest spännande.
• Att jaga knuffar långt bakom dig i stället för att flytta framåt mot mål.
• Att slösa bort det extra kastet efter en sexa på autopilot, i stället för att välja pjäs medvetet.
• Att tro att en utebliven sexa ökar chansen till nästa kast.
• Att låta en ensam ledarpjäs stå oskyddad många varv från målgången.

Ingen av punkterna kräver att du räknar sannolikheter vid bordet. Det räcker med att veta att fler pjäser i spel ger fler alternativ, och att varje kast står för sig självt.